Inte alls på topp
Jag spelade gitarr för honom imorse, och sedan var det hans tur att plinga lite :)
Min lilla gubbe mår inte bra idag. Jag tror att det är de sista tänderna i hans mun som håller på att spricka upp, för han går och gnager på sina nappar, dreglar och gnäller hela tiden. Idag kom även febern.. Vissa säger att feber inte har med tandsprickning och göra, och det är väl en sak - men Melwin har alltid fått feber och blivit konstig i magen när tänderna kommer för att säga hej. Jag hoppas bara att det "bara" är tänderna, och inget annat.
Vi gosade lite i sängen med vovvarna.
Förutom det, är idag en sådan dag som allt bara känns skit. Jag känner mig, konstig. Tänker på framtiden, hur jag vill göra med t.ex. jobb, men jag ser ingenting. Usch, ingen lust till någonting - är vad jag känner nu..
Jag skulle behöva komma till en psykolog igen känner jag, med min ångest/oro/fobi. Det är skönt att bara sitta och prata med någon när det väl går, men jag får ångest av att bara gå dit - så det "funkar ändå inte". Och även fast det är skönt att få prata av sig med någon man inte känner, så får jag ändå inte ut något av det. Jag får inte hjälp att lindra min ångest/oro/fobi. Så jag tror jag behöver gå tillbaka till läkaren igen, för ny medicin.. IGEN.
Jag ä l s k a r min familj, det jag har här kärt.
Men jag hatar mig själv. Verkligen h a t a r.
Jag hatar att jag ska behöva gå med denna JÄVLA äckliga ångest - ständigt.
Nu vintertid är värst. Ni vet säkert vad jag tänker på.. Bacill.
Jag kan inte(men gör det ändå, för att försöka gå emot mig själv) åka till folk, definitivt inte för att äta. Jag har svårt nog att äta hemma ibland. Ångesten stiger, jag får ont i magen och börjar må illa. Hjärtklappningarna går ikapp mig, och jag vill verkligen bara stanna hemma. Sätta mig ensam i ett hörn med mobilen(faktiskt en av de få sakerna som får mig att tänka på annat - fort). Vad är det med dig? Varför säger du inget? Mår du bra? Är några av de frågor jag blir ställd under dessa stunder, och vill inte svara, för jag mår så illa. Nervös-känsla. Det är vad det är. Ni som någonsin har varit Riktigt nervösa för någonting, ni vet hur jag menar. Men nervös för vadå? Är också en fråga jag får. Ja, om jag kunde svara på det så vore det kanske lite lättare! För jag vet faktiskt inte.. Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med mig själv. Får man inte vara normal?
Jag skulle behöva komma till en psykolog igen känner jag, med min ångest/oro/fobi. Det är skönt att bara sitta och prata med någon när det väl går, men jag får ångest av att bara gå dit - så det "funkar ändå inte". Och även fast det är skönt att få prata av sig med någon man inte känner, så får jag ändå inte ut något av det. Jag får inte hjälp att lindra min ångest/oro/fobi. Så jag tror jag behöver gå tillbaka till läkaren igen, för ny medicin.. IGEN.
Jag ä l s k a r min familj, det jag har här kärt.
Men jag hatar mig själv. Verkligen h a t a r.
Jag hatar att jag ska behöva gå med denna JÄVLA äckliga ångest - ständigt.
Nu vintertid är värst. Ni vet säkert vad jag tänker på.. Bacill.
Jag kan inte(men gör det ändå, för att försöka gå emot mig själv) åka till folk, definitivt inte för att äta. Jag har svårt nog att äta hemma ibland. Ångesten stiger, jag får ont i magen och börjar må illa. Hjärtklappningarna går ikapp mig, och jag vill verkligen bara stanna hemma. Sätta mig ensam i ett hörn med mobilen(faktiskt en av de få sakerna som får mig att tänka på annat - fort). Vad är det med dig? Varför säger du inget? Mår du bra? Är några av de frågor jag blir ställd under dessa stunder, och vill inte svara, för jag mår så illa. Nervös-känsla. Det är vad det är. Ni som någonsin har varit Riktigt nervösa för någonting, ni vet hur jag menar. Men nervös för vadå? Är också en fråga jag får. Ja, om jag kunde svara på det så vore det kanske lite lättare! För jag vet faktiskt inte.. Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med mig själv. Får man inte vara normal?
Jag vet hur det känns, har gått runt med den där ångesten i flera år. Denna gång har det dock eskalerat och blivit ännu värre. Har mått pyton sen Oktober, har sökt hjälp för det men får ingen hjälp så jag försöker så gott det går. Ibland är dagarna hur lätta som helst och ibland är det rena pesten. Värst är att jag hela tiden går runt och tänker på förskolan och alla baciller som barnen släpar hem och blir utsatta för, det går inte en dag utan att jag får ångest över magsjukor och allt fan som går lös just nu. Hatar när folk uppdaterar i bloggar/fejjan etc om att dom är magsjuka. Ok om någon skriver att den är sjuk men fan måste man dela med sig i detalj jag mår illa av att bara läsa det.
Har du fått nån hjälp hitills?