Dåligt internet

Internet är verkligen dåligt här ikväll, så jag tror att jag bara tänkte berätta det. Jag får helt enkelt skita i datorn, och bara leka med luren helt enkelt. Inte samma sak såklart, men bättre än inget ;) Tittar på lägenheter, och det är ju alltid skoj :)

Att leva med emetofobi

Jag vet inte hur jag ska börja. Ni får fråga ifall det blir för grötigt och om ni inte förstår.
& varning för lång text också. Läs bara om ni orkar & vill. :)

Ganska långt innan graviditeten började min sk. emetofobi, dvs. spy-fobi. Jag åt portioner som var normala för mig, och hade inga problem med att äta. Hade jag dock ätit det minsta för mycket, ni vet när man känner att man verkligen inte skulle ha tagit den sista tuggan, så började jag må så illa, fick hjärtklappningar, blev 'nervös'/orolig och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för jag trodde verkligen att jag skulle spy. Jag försökte avleda min ångest, genom att t.ex. ta ut hunden på promenad, sysselsätta mig med någonting, men inte främst bara gå ifrån allt och alla. Vara själv. Ofta blev jag nere, ledsen och började gråta. Rädd för att spy.

När någon har blivit magsjuk, gått t.ex. magsjuka i skolan, eller bara jag har läst någon på t.ex. FB vara magsjuk eller bara ha Ont i magen, så har ångesten kommit. Panik, ovetande om vart jag ska ta vägen och göra.7

Jag gick på KBT-behandling på Prima(fd. BUP), för att försöka träna bort min fobi. Vi tittade på filmklipp och bilder, men jag kände noll framsteg. Jag fick även medicin, men inte heller det hjälpte någonting.

I oktober 2010 blev jag gravid, och min rädsla började dämpa sig. Jag hade något fint som jag jämt och ständigt gick och tänkte på, så det blev inte så jättemycket fokus på fobin. Jag kände att jag alltid hade en anledning till att jag mådde illa och hade ont i magen. Äsch, jag är ju gravid! tänkte jag.
I början av graviditeten mådde jag illa en heeeel del. Jag levde på mandariner, knäckebröd med kaviar och isvatten. Så en dag, kände jag att jag verkligen mådde illa. Jag kände hela tiden "nu spyr jag snart, nu spyr jag snart..." Jag fick halv-panik igen, men kände att jag bara ville bli av med det. Bli kvitt spyan liksom. Ha... Så jag spydde. Efteråt, var det som om ingeting hade hänt konstigt nog.

Det var den enda gången under hela graviditeten som jag spydde. Jag var till och från orolig att jag skulle spy, eftersom många har det problemet under en graviditet. Även förlossningen trodde jag skulle innebära spy för mig, då det också är vanligt när barnets huvud passerar en viss punkt i bäckenbenet... Men inte spydde jag inte!

Efter förlossningen, hände något. Jag vet inte vad, men hela grejen blev plötsligt 100 gånger värre än vad det var innan graviditeten. Jag var, och är väldigt mycket fortfarande, beroende av min vikt. Jag tittar alltid på vågen, och blev så ledsen när jag genast förlorade alla mina gravid-kilon, en efter en, och även nu att jag gått ner mer än dem. Att jag har de tankarna, gör det även värre. Jag känner en press på mig själv att jag så jävla gärna vill gå upp ca 15-20 kg i vikt, men det bara går inte. Mina portioner är ungefär lika stora som storleken av en snusdosa, ibland inte ens det. Bara ett par tuggor. Bra va?
Jag inbillar mig alltid att maten är dålig, att jag ska bli sjuk. Så fort någon nämner att han/hon har ont i magen, tror jag att personen är magsjuk och att jag också ska bli det, såklart. Läser jag en löpsedel om t.ex. vinterkräksjukan, så får jag ångest.

Alltså, det är så mycket, och nu är jag inne i en ond cirkel.

Känner pressen att jag så gärna vill gå upp i vikt -> VILL äta, men Kan inte -> Får ångest så fort jag stoppar något i munnen -> Får ont i magen för att jag inte äter, eftersom man måste äta... -> Tillbaka till att jag vill gå upp i vikt...

Det är egentligen så jävla komplicerat. Det känns som om ingen riktigt förstår mig. Säger bara att jag Måste äta, och inte bara för min egen skull, utan även för Melwins skull eftersom jag ammar och självklart inte vill sluta amma. SÄG ALDRIG SÅ IGEN. Det trycker ner mig ännu mer. Jag får mer press på mig själv. För jo tack, jag är så jävla medveten om hur situationen ser ut och Kan komma att se ut om jag inte äter!
Och att jag inte ska tänka på att jag bara vill gå upp i vikt, det är liksom - too late. Är redan inne i det.

Eh, ja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta riktigt.
Men, jag kan knappt göra någonting för tiden. Magen finns med mig överallt, och alla har ju en mage. Det stör inte bara mig, utan självklart de i min närhet. Jag går ifrån när jag får ångest, och det går inte bara över på en minut eller två, så jag behöver en del tid på mig. Jag har svårt att träffa folk, "ta en fika" osv.
Skäms så jävla mycket över min kropp. Bara skinn och ben... Vet inte vad jag ska klä mig i, eftersom det knappt är något kvar på min kropp. 47kg vägde jag innan graviditeten. Gick upp till 62kg strax innan förlossningen, och är nere i 43 41kg nu. Rör mig inte det minsta uppåt.

Ni behöver inte kommentera om ni har tänkt att skriva t.ex. att jag ska sluta tänka blabla. Haha..

Somnat

Plutten har somnat vid mitt bröst. Jag ska nog ta och fixa något drick -och ätbart och bara vänta på bättre tider haha..

Plutten som tomte



Dagen innan min födelsedag var vi hos min syster med familj för pepparkaksbak, och vad satt inte bättre då än en tomtedräkt? :) Denna dräkt + luva är från Coop och kostar 79:- :)