Inte alls på topp


Jag spelade gitarr för honom imorse, och sedan var det hans tur att plinga lite :)

Min lilla gubbe mår inte bra idag.
Jag tror att det är de sista tänderna i hans mun som håller på att spricka upp, för han går och gnager på sina nappar, dreglar och gnäller hela tiden. Idag kom även febern.. Vissa säger att feber inte har med tandsprickning och göra, och det är väl en sak - men Melwin har alltid fått feber och blivit konstig i magen när tänderna kommer för att säga hej. Jag hoppas bara att det "bara" är tänderna, och inget annat.

Vi gosade lite i sängen med vovvarna. 

Förutom det, är idag en sådan dag som allt bara känns skit. Jag känner mig, konstig. Tänker på framtiden, hur jag vill göra med t.ex. jobb, men jag ser ingenting. Usch, ingen lust till någonting - är vad jag känner nu..
Jag skulle behöva komma till en psykolog igen känner jag, med min ångest/oro/fobi. Det är skönt att bara sitta och prata med någon när det väl går, men jag får ångest av att bara gå dit - så det "funkar ändå inte". Och även fast det är skönt att få prata av sig med någon man inte känner, så får jag ändå inte ut något av det. Jag får inte hjälp att lindra min ångest/oro/fobi. Så jag tror jag behöver gå tillbaka till läkaren igen, för ny medicin.. IGEN.

Jag ä l s  k a r min familj, det jag har här kärt.
Men jag hatar mig själv. Verkligen h a t a r.
Jag hatar att jag ska behöva gå med denna JÄVLA äckliga ångest - ständigt.
Nu vintertid är värst. Ni vet säkert vad jag tänker på.. Bacill.
Jag kan inte(men gör det ändå, för att försöka gå emot mig själv) åka till folk, definitivt inte för att äta. Jag har svårt nog att äta hemma ibland. Ångesten stiger, jag får ont i magen och börjar må illa. Hjärtklappningarna går ikapp mig, och jag vill verkligen bara stanna hemma. Sätta mig ensam i ett hörn med mobilen(faktiskt en av de få sakerna som får mig att tänka på annat - fort). Vad är det med dig? Varför säger du inget? Mår du bra? Är några av de frågor jag blir ställd under dessa stunder, och vill inte svara, för jag mår så illa. Nervös-känsla. Det är vad det är. Ni som någonsin har varit Riktigt nervösa för någonting, ni vet hur jag menar. Men nervös för vadå? Är också en fråga jag får. Ja, om jag kunde svara på det så vore det kanske lite lättare! För jag vet faktiskt inte.. Jag vet inte.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med mig själv. Får man inte vara normal?

En sanning om mig

En sanning om mig;
Jag dricker inte. Det mesta jag har druckit under en kväll, är 5 st cider. Wow? Annars har jag under någon enstaka gång druckit 1-3 cider, men sen har det sagt stopp. Varför då detta? Till minst 80% av min fobi. Jag klarar inte av tanken om att bli redlös full, tills man spyr. Jag tycker det är så otroligt oansvarsfullt när man dricker tills man inte har kontroll över sig själv, på ett eller annat vis. De få gånger jag halvt motvilligt har gått med om att gå med till någon fest eller dylikt, så har jag fått uppleva någon eller flera, som har gått så långt. Hur kul kan Det vara?

Detta, men till störst del min fobi, har förstört mig. Nu tänker jag inte bara på att kunna dricka..
Jag kan inte, vill inte, ens vara på en fest - utan att dricka. Jag tycker inte om när folk dricker Mycket i min närhet, då går jag hellre därifrån. Jag får en stark ångest och oro, och även om jag vet att Jag kanske inte spyr bara för att en annan person gör det på grund av fylla, så får jag stora hjärtklappningar.

Men, det jobbigaste är, att jag VILL kunna gå ut med ett gäng kompisar, ut och ha KUL! Jag VILL kunna gå ut, dansa, dricka(alkoholfritt, ha ha) och bara, vara ung. Någon gång, innan jag blir för gammal, måste jag väl få göra detta?

För inte så länge sedan, hade Niclas över ett par gamla klasskompisar hit. Jag satt självklart med dem, och de pratade om gamla minnen. "Aaah kommer du ihåg när * fick ragg och gav värsta dissen?" , "Eller kommer du ihåg när bruden ...blablabla" osv osv. Jag har aldrig fått uppleva NÅGOT liknande.

Och ja, det stör mig. Det stårar mig. Mitt psyke - sårar mig själv.
Det är så jävla svårt att få det rätt formulerat, så jag ber om ursäkt ifall det blir något konstigt i denna text. Jag skriver direkt från huvudet.


Så mitt mål i livet, är att i alla fall en gång, ska få komma ut och ha det roligt på det sättet jag aldrig har haft.

Att leva med emetofobi

Jag vet inte hur jag ska börja. Ni får fråga ifall det blir för grötigt och om ni inte förstår.
& varning för lång text också. Läs bara om ni orkar & vill. :)

Ganska långt innan graviditeten började min sk. emetofobi, dvs. spy-fobi. Jag åt portioner som var normala för mig, och hade inga problem med att äta. Hade jag dock ätit det minsta för mycket, ni vet när man känner att man verkligen inte skulle ha tagit den sista tuggan, så började jag må så illa, fick hjärtklappningar, blev 'nervös'/orolig och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för jag trodde verkligen att jag skulle spy. Jag försökte avleda min ångest, genom att t.ex. ta ut hunden på promenad, sysselsätta mig med någonting, men inte främst bara gå ifrån allt och alla. Vara själv. Ofta blev jag nere, ledsen och började gråta. Rädd för att spy.

När någon har blivit magsjuk, gått t.ex. magsjuka i skolan, eller bara jag har läst någon på t.ex. FB vara magsjuk eller bara ha Ont i magen, så har ångesten kommit. Panik, ovetande om vart jag ska ta vägen och göra.7

Jag gick på KBT-behandling på Prima(fd. BUP), för att försöka träna bort min fobi. Vi tittade på filmklipp och bilder, men jag kände noll framsteg. Jag fick även medicin, men inte heller det hjälpte någonting.

I oktober 2010 blev jag gravid, och min rädsla började dämpa sig. Jag hade något fint som jag jämt och ständigt gick och tänkte på, så det blev inte så jättemycket fokus på fobin. Jag kände att jag alltid hade en anledning till att jag mådde illa och hade ont i magen. Äsch, jag är ju gravid! tänkte jag.
I början av graviditeten mådde jag illa en heeeel del. Jag levde på mandariner, knäckebröd med kaviar och isvatten. Så en dag, kände jag att jag verkligen mådde illa. Jag kände hela tiden "nu spyr jag snart, nu spyr jag snart..." Jag fick halv-panik igen, men kände att jag bara ville bli av med det. Bli kvitt spyan liksom. Ha... Så jag spydde. Efteråt, var det som om ingeting hade hänt konstigt nog.

Det var den enda gången under hela graviditeten som jag spydde. Jag var till och från orolig att jag skulle spy, eftersom många har det problemet under en graviditet. Även förlossningen trodde jag skulle innebära spy för mig, då det också är vanligt när barnets huvud passerar en viss punkt i bäckenbenet... Men inte spydde jag inte!

Efter förlossningen, hände något. Jag vet inte vad, men hela grejen blev plötsligt 100 gånger värre än vad det var innan graviditeten. Jag var, och är väldigt mycket fortfarande, beroende av min vikt. Jag tittar alltid på vågen, och blev så ledsen när jag genast förlorade alla mina gravid-kilon, en efter en, och även nu att jag gått ner mer än dem. Att jag har de tankarna, gör det även värre. Jag känner en press på mig själv att jag så jävla gärna vill gå upp ca 15-20 kg i vikt, men det bara går inte. Mina portioner är ungefär lika stora som storleken av en snusdosa, ibland inte ens det. Bara ett par tuggor. Bra va?
Jag inbillar mig alltid att maten är dålig, att jag ska bli sjuk. Så fort någon nämner att han/hon har ont i magen, tror jag att personen är magsjuk och att jag också ska bli det, såklart. Läser jag en löpsedel om t.ex. vinterkräksjukan, så får jag ångest.

Alltså, det är så mycket, och nu är jag inne i en ond cirkel.

Känner pressen att jag så gärna vill gå upp i vikt -> VILL äta, men Kan inte -> Får ångest så fort jag stoppar något i munnen -> Får ont i magen för att jag inte äter, eftersom man måste äta... -> Tillbaka till att jag vill gå upp i vikt...

Det är egentligen så jävla komplicerat. Det känns som om ingen riktigt förstår mig. Säger bara att jag Måste äta, och inte bara för min egen skull, utan även för Melwins skull eftersom jag ammar och självklart inte vill sluta amma. SÄG ALDRIG SÅ IGEN. Det trycker ner mig ännu mer. Jag får mer press på mig själv. För jo tack, jag är så jävla medveten om hur situationen ser ut och Kan komma att se ut om jag inte äter!
Och att jag inte ska tänka på att jag bara vill gå upp i vikt, det är liksom - too late. Är redan inne i det.

Eh, ja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta riktigt.
Men, jag kan knappt göra någonting för tiden. Magen finns med mig överallt, och alla har ju en mage. Det stör inte bara mig, utan självklart de i min närhet. Jag går ifrån när jag får ångest, och det går inte bara över på en minut eller två, så jag behöver en del tid på mig. Jag har svårt att träffa folk, "ta en fika" osv.
Skäms så jävla mycket över min kropp. Bara skinn och ben... Vet inte vad jag ska klä mig i, eftersom det knappt är något kvar på min kropp. 47kg vägde jag innan graviditeten. Gick upp till 62kg strax innan förlossningen, och är nere i 43 41kg nu. Rör mig inte det minsta uppåt.

Ni behöver inte kommentera om ni har tänkt att skriva t.ex. att jag ska sluta tänka blabla. Haha..