Förlossningsberättelse(Varning för Lång text!)

Allt började egentligen runt 23:30-tiden, måndagen den 18 juli då jag och Niclas som vanligt satt vid våra datorer och spelade Mahjong. Jag hade haft vanlig mensvärk under hela dagen då vi var hos mina föräldrar och bl.a. spelade badminton och åt rostbiff, hur gott som helst! Under kvällen blev det mer och mer värk i magen, som också kröp ut i ländryggen. ”Äsch...” tänkte jag, och antog att det inte skulle bli mer än så.
Illamåendet började växa fram, och efter ett par rundor av ”Vändtian” med älsklingen, så beslöt vi oss för att ta en promenad med Vissla, mitt i natten. Värkarna blev allt starkare och starkare, och kom mer intensivt. Både jag och Niclas hoppas på att det skulle vara på riktigt nu, eftersom att de faktiskt kom mer och mer.

Promenaden blev lång, och vi var inte inne igen förrän drygt 3-tiden på natten, och då blev värkarna starkare, men istället glesare. Vi började tappa hoppet lite, och jag somnade vid 5-tiden på måndagsmorgonen.

Jag vaknade på tisdagen den 19 juli vid 09:30 då klockan var ställd, eftersom vi hade en tid på MVC.
Jag var rädd för att värkarna skulle vara som bortblåsta, men icke sa nicke! De var kvar än, men oregelbundet till en början. De kom, och de gick. De kom, och de gick...

Väl nere på MVC berättade jag om den hemska natten, och att värkarna kändes annorlunda(precis som alla har sagt). Jag sa att de var regelbundna och starka, satt som en kraftig mensvärk som strålade ut i ryggen. Hon gav rådet att ”Gå ut en sväng så du får röra på dig, men hem sen och ladda batterierna. Ät, vila och knulla!” Haha, precis så hon sa... Både jag och Niclas trodde inte att vi hade hört rätt... Schyst barnmorska ;)

Hur som helst.
Jag bad henne känna på min livmodertapp ifall det hade hänt någonting. Jag kände att jag skulle bli bra besviken ifall det inte hade hänt ett skvatt efter den natten vi gick igenom...
Sagt och gjort! Niclas fick vänta utanför(ja, visst att han har sett mig miljontals gånger naken, men det är faktiskt annorlunda i sådana här tillfällen, hah!), och barnmorskan sa: ”Nejmen, här har det hänt saker! Javisst, här har det hänt väldigt mycket!”. Jag svarade ”Jaha.. är det så?”, och trodde att livmodertappen kanske bara hade ”kommit fram” lite till. Hon förklarade att tappen hade utplånats helt, och att jag var öppen 2, närmare 3 cm. Jättechockad och glad blev jag, så när Niclas kom in stod jag med ett leende under tiden som jag klädde på mig och barnmorskan samtidigt förklarade för Niclas hur det stod till. Niclas blev lika chockad och glad som jag, då också han hade ställt in sig på och oroat sig för att ingenting hade hänt.
Barnmorskan sa att vi inte behövde boka in någon mer tid, då det var dags nu för bebis att komma ut. Hon sa att ”innan helgen har ni garanterat en bebis, men det skulle inte förvåna mig ifall ni åker in redan ikväll!”.

På hemvägen gick jag och älsklingen förbi Konsum för att ladda upp med sånt som skulle med till BB.
Vi köpte mina favoritmuffins(tigermuffins typ?) och 6-pack med cola-burkar. Hem igen, luncha med potatisbullar, bacon och lingonsylt – ringa mamma och berätta om hur läget var(att det antagligen var dags snart..) och fortsätta med en längre promenad med Vissla. Efter den promenaden var jag helt död i mina fötter, fy uschans! Haha... vi la oss i soffan och tittade på Gnomeo & Julia, och Niclas ringde och pratade med sina närmsta samtidigt som jag låg med regelbundna värkar på 7min’s intervall.

Jag skulle gå och kissa, och kunde knappt sitta på toasitsen för att värkarna gjorde så ont! En liten blödning följt av slemproppen pushade på värkarna ytterligare då de kom med 2 minuter i mellan, och Niclas bestämde sig för att vi skulle ringa in till förlossningen nu.

Första samtalet blev till Södertälje sjukhus, där det var bestämt att vi skulle vara.
- ”Nej tyvärr, vi har fullt. Vill du att vi ska ringa till SÖS eller gör du det själv?”
Niclas ringer SÖS.
- ”Nej tyvärr, vi har fullt, men jag kan ringa runt och kolla vart det finns plats någonstans så ringer jag upp strax igen!”
Vi väntar en liten stund, och snart där på ringer de upp och berättar att även Huddinge(Karolinska) var fullt, så vi blir mottagna på BB Stockholm.
Niclas: - ”BB Stockholm....?”
Barnmorskan i telefonen: - ”Ja, Danderyd.”

Niclas lägger på och ringer upp pappa.
” – Det var fullt överallt, så det blir Danderyd.”
Nu var det dags!
Niclas packade i ordning allt vi skulle ha med oss, och såg till att vi inte hade glömt någonting.
En stor trunk med allt till förlossningen, en påse med godsakerna, en påse och en väska med Vissla’s grejer + Vissla själv såklart(som skulle vara hos mina föräldrar innan Niclas farmor skulle komma och hämta henne där) och sen bilbarnstolen.

Mamma mötte oss i porten och hjälpte oss till bilen med allt. Och så äntligen, var vi nu påväg!

Det var alltså tisdagen den 19 juli, och klockan nu 17:30 då vi skrivs in på förlossningen.
De satt CTG och allt såg så fint ut. Man såg tydligt mina värkar, och Melwins hjärtslag som så fint slog på. Pia, barnmorskan, kollade hur öppen jag var, och det visade sig vara 5 –närmare 6 cm öppet. Lättad blev man! J ”Jag vill att ni är kvar här, och kommer inte åka här ifrån utan en bebis!” sa hon med ett stort leende på läpparna.
Mamma och pappa åkte hem och önskade oss ett stort lycka till!



Älskling gör sig som vanligt till ;) och inte tycker jag att hans mat såg god ut, men det var den tydligen. Haha! Tur det :)

Undersköterskan kom in med dricka till båda, mat till Niclas och nyponsoppa till mig då jag inte ville ha någon riktig mat(för att jag var helt säker på att antingen spy eller skita på mig...hah...).


Tiden går, och värkarna tickar på för fullt, såklart. Niclas kallar in Pia och säger att jag vill ha smärtlindring. Jag får en värmedyna att lägga på ländryggen, och Niclas baddar min panna med en blöt och kall handduk – så skönt ska jag säga! Pia ger även förslaget att pröva lustgas, trots att jag sa att jag är lite tveksam inför min rädsla att bli illamående. Jag prövar under 1½ värk, sen går det inte mer, jag ger upp. Jag inbillade mig att jag mådde illa, även fast jag egentligen inte gjorde det, och det var väl det som fick mig att sluta.
Istället fick jag pröva att ställa mig på knän över ryggstödet, och barnmorskan visade Niclas hur han kunde pröva att massera min rygg, och även att ”trycka ihop” mitt bäcken/ländryggen(?), som inte var så skönt som hon sa att det kunde kännas.

20:47 - Pia kontaktade narkosläkaren för ryggbedövning, och väntan på tanten kändes grymt lång! Och mer ont började det göra, för denna punkt i hela förlossningen så var denna stund den värsta! Fyfan säger jag bara... Jag har då aldrig skrikit och gråtit, försökt slita mig loss, så mycket som jag gjorde då. Jag skrek att jag ville hem, att jag inte ville vara med längre. Att jag bara ville hem, eller att hellre dö än få ha kvar den där smärtan. Usch, tårarna kryper nästan fram bara när jag tänker på smärtan...


Den här bilden är tagen efter att ryggbedövningen lagts, så skönt att få andas lite! Kändes som om jag var i himlen mellan värkarna, verkligen bästa smärtlindringen man kan tänka sig!


21:15 - Hur som helst. Tanten kom tillslut, och det enda positiva var när hon tvättade rent ryggen med den kalla vätskan. Alla började skratta för att jag mitt i allt skrik och gråt gav ifrån mig ett lugnt ”Ååh...”, haha. Det var verkligen skönt, men varade inte så speciellt länge då jag fick en värk igen.
Därefter kände jag något varmt mellan mina ben, som alltså var mitt vatten som nu gick. Niclas sa att det var massor av vatten, och det kan jag tänka mig, det kändes som värsta floden, haha!
Pia sätter en skalpelektrod(en platta) på Melwins huvud så de kan registrera CTG, innan det var tid för att byta barnmorska(nattpersonalen inkommer), kl. 22:00 då Joanna kommer in.


Bjuder på denna... Uppbäddad med kuddar, saccosäck under fötterna(också galet skönt!) och en blöt handduk i pannan.


23:15Nu var jag helt öppen, 10cm, men hans huvud hade inte sjunkit ner ordentligt mot mitt bäckenbotten, och därför blev jag tillsagd att aktivt ändra ställningar med jämna mellanrum för att hjälpa till på traven. Jag fick pröva att stå lutandes över sängen, stå vid en gå-stol, och sitta på en förlossningspall(som jag för övrigt hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville prova).


01:16 – Tisdag blev onsdag. ”Det blir ett 20-barn!” Jag och Niclas hade spekulerat innan ifall det skulle bli ett 19-barn eller 20-barn, datumet alltså...
Jag hade nu varit fullt öppen i 2 timmar, och Melwin hade sjunkit ner i mitt bäcken – men utan att några krystvärkar hade tänkt att komma. Joanna kopplade på ett värkstimulerande dropp som skulle pusha på lite, och hon fick även fylla på min ryggbedövning då jag tyckte att den hade börjat avta lite.
Jag minns att jag bad Niclas att han skulle ta bort det jääävla(så jag formulerade mig...) värkstimulerande droppet då värkarna såklart blev allt mer kraftigare. Jag började känna ett kraftigt tryck nedåt, och bad Niclas att kolla ifall han var halvvägs ute, men inte det inte...


02:00 – Jag fick feber, 38.6 grader. Inte hade jag någon aning om detta? Det enda jag kände var en grym smärta såklart, och att jag var helt slut i kroppen på grund av noll energi. Ni kan ju tänka er eftersom jag knappt hade fått någon sömn natten innan, och sen knappt någon mat på grund av min rädsla för att må illa...
Joanna hade ringt dit förlossningsläkaren Ulla-Maria, som sa att vi skulle ta till sugklockan. Jag hade ingen aning om den egentliga anledningen, men hörde sen att Joanna pratade om att Melwins hjärtljud började gå ner och att jag hade febern som gjorde mig mer svag – så de föreslog sugklocka. De frågade mig först, och jag sa bara att jag ville ha ut honom. Jag brydde mig inte om hur, utan kände att jag inte skulle klara det utan hjälp.

02:16 – De satt klockan på hans huvud, och mina krystvärkar började ta i ordentligt. Läkaren fick dock göra ett litet klipp, vilket jag inte kände eftersom jag var bedövad. Skönt!  

02:23 – 4 krystvärkar senare tar de bort klockan på hans huvud när det hade kommit utanför min kropp.


02:24 – Melwin var född! Fy satan vilken känsla. Ni som inte har fött barn – FÖD BARN! Och ni som har fött barn – gör det igen! Haha. Jag grät och skrek under hela krystningsskedet(eller ja, under hela förlossningen i stort sett egentligen...), men nu när de höll i honom framför mig för att kolla reflexer och sånt så grät jag ännu mer – av lycka. Äntligen var han här, och äntligen var det över! All smärta var som bortblåst, jag skojar inte! Det var verkligen så. Och magen, vart tog den vägen? Helt ärligt så försvann den direkt. Niclas sa det också, att han verkligen såg när den bara försvann. Det kändes också, rent ordentligt, när Melwin ”gled” ut. Det var en riktig klump som bara släppte, så gott som.


Första bilden på lillen med 'stora' kameran. Mitt hår är blött av handduken Niclas baddade mig med, inte svett om det kanske ser ut som det. Och klaga inte på dubbelhakan, den får ni leva med (a)


Kl. 02:34 krystas moderkakan enkelt ut och Niclas fick se. Jag drog på näsan när han sa att han tyckte den var häftig, haha!

02:45 – Joanna syr mitt klipp och en liten bristning som jag fick, så det blev sammanlagt 3 små stygn. Väldigt fint för att vara en förstföderska fick jag höra, och Niclas det såg väldigt bra ut. Haha...


Lillplutten tog bröstet direkt och utan problem, och låg vid första stunden 1½ h och bara åt och åt och åt. Lillegubben våran!


Vi blev lämnade ensamma i rummet när Joanna hade städat undan lite, och sen kom en sköterska in med en bricka med väääärldens godaste fika, helt klart – efter en upplevelse som detta. Jag tryckte även i mig ett gäng muffins som vi hade tagit med oss, och en cola med is. Nam nam!

På morgonkvisten skulle Joanna hjälpa mig att ta mig till duschen och toan. Jag fick bokstavligen hänga på henne, då mitt högra ben var avdomnat. Jag kunde inte stödja alls på det, och Joanna blev lite fundersam. Hon fick kontakta narkosläkaren som bad oss att avvakta en timme för att se ifall det blev några förändringar. Jag höll på att ramla i duschen och upp från toaletten, så tur man hade henne att hänga på(Niclas var med Melwin) för annars hade jag legat platt på golvet, haha...

Men, så var det i alla fall!

En helt klart underbar dag jag väl kommer minnas förevigt! Jag önskar att man kunde vrida tillbaka klockan för att få uppleva allt igen, för det var så häftigt, s å  j ä v l a  h ä f t i g t !