Att leva med emetofobi

Jag vet inte hur jag ska börja. Ni får fråga ifall det blir för grötigt och om ni inte förstår.
& varning för lång text också. Läs bara om ni orkar & vill. :)

Ganska långt innan graviditeten började min sk. emetofobi, dvs. spy-fobi. Jag åt portioner som var normala för mig, och hade inga problem med att äta. Hade jag dock ätit det minsta för mycket, ni vet när man känner att man verkligen inte skulle ha tagit den sista tuggan, så började jag må så illa, fick hjärtklappningar, blev 'nervös'/orolig och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för jag trodde verkligen att jag skulle spy. Jag försökte avleda min ångest, genom att t.ex. ta ut hunden på promenad, sysselsätta mig med någonting, men inte främst bara gå ifrån allt och alla. Vara själv. Ofta blev jag nere, ledsen och började gråta. Rädd för att spy.

När någon har blivit magsjuk, gått t.ex. magsjuka i skolan, eller bara jag har läst någon på t.ex. FB vara magsjuk eller bara ha Ont i magen, så har ångesten kommit. Panik, ovetande om vart jag ska ta vägen och göra.7

Jag gick på KBT-behandling på Prima(fd. BUP), för att försöka träna bort min fobi. Vi tittade på filmklipp och bilder, men jag kände noll framsteg. Jag fick även medicin, men inte heller det hjälpte någonting.

I oktober 2010 blev jag gravid, och min rädsla började dämpa sig. Jag hade något fint som jag jämt och ständigt gick och tänkte på, så det blev inte så jättemycket fokus på fobin. Jag kände att jag alltid hade en anledning till att jag mådde illa och hade ont i magen. Äsch, jag är ju gravid! tänkte jag.
I början av graviditeten mådde jag illa en heeeel del. Jag levde på mandariner, knäckebröd med kaviar och isvatten. Så en dag, kände jag att jag verkligen mådde illa. Jag kände hela tiden "nu spyr jag snart, nu spyr jag snart..." Jag fick halv-panik igen, men kände att jag bara ville bli av med det. Bli kvitt spyan liksom. Ha... Så jag spydde. Efteråt, var det som om ingeting hade hänt konstigt nog.

Det var den enda gången under hela graviditeten som jag spydde. Jag var till och från orolig att jag skulle spy, eftersom många har det problemet under en graviditet. Även förlossningen trodde jag skulle innebära spy för mig, då det också är vanligt när barnets huvud passerar en viss punkt i bäckenbenet... Men inte spydde jag inte!

Efter förlossningen, hände något. Jag vet inte vad, men hela grejen blev plötsligt 100 gånger värre än vad det var innan graviditeten. Jag var, och är väldigt mycket fortfarande, beroende av min vikt. Jag tittar alltid på vågen, och blev så ledsen när jag genast förlorade alla mina gravid-kilon, en efter en, och även nu att jag gått ner mer än dem. Att jag har de tankarna, gör det även värre. Jag känner en press på mig själv att jag så jävla gärna vill gå upp ca 15-20 kg i vikt, men det bara går inte. Mina portioner är ungefär lika stora som storleken av en snusdosa, ibland inte ens det. Bara ett par tuggor. Bra va?
Jag inbillar mig alltid att maten är dålig, att jag ska bli sjuk. Så fort någon nämner att han/hon har ont i magen, tror jag att personen är magsjuk och att jag också ska bli det, såklart. Läser jag en löpsedel om t.ex. vinterkräksjukan, så får jag ångest.

Alltså, det är så mycket, och nu är jag inne i en ond cirkel.

Känner pressen att jag så gärna vill gå upp i vikt -> VILL äta, men Kan inte -> Får ångest så fort jag stoppar något i munnen -> Får ont i magen för att jag inte äter, eftersom man måste äta... -> Tillbaka till att jag vill gå upp i vikt...

Det är egentligen så jävla komplicerat. Det känns som om ingen riktigt förstår mig. Säger bara att jag Måste äta, och inte bara för min egen skull, utan även för Melwins skull eftersom jag ammar och självklart inte vill sluta amma. SÄG ALDRIG SÅ IGEN. Det trycker ner mig ännu mer. Jag får mer press på mig själv. För jo tack, jag är så jävla medveten om hur situationen ser ut och Kan komma att se ut om jag inte äter!
Och att jag inte ska tänka på att jag bara vill gå upp i vikt, det är liksom - too late. Är redan inne i det.

Eh, ja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta riktigt.
Men, jag kan knappt göra någonting för tiden. Magen finns med mig överallt, och alla har ju en mage. Det stör inte bara mig, utan självklart de i min närhet. Jag går ifrån när jag får ångest, och det går inte bara över på en minut eller två, så jag behöver en del tid på mig. Jag har svårt att träffa folk, "ta en fika" osv.
Skäms så jävla mycket över min kropp. Bara skinn och ben... Vet inte vad jag ska klä mig i, eftersom det knappt är något kvar på min kropp. 47kg vägde jag innan graviditeten. Gick upp till 62kg strax innan förlossningen, och är nere i 43 41kg nu. Rör mig inte det minsta uppåt.

Ni behöver inte kommentera om ni har tänkt att skriva t.ex. att jag ska sluta tänka blabla. Haha..
Kimmey

Jag har haft mycket lika. inte fobi men varit rädd för att spy. Om jag set eller hört att någon varit magsjuk så blev jag de själv på stört!! Helt sjukt! Men det är bättre nu Dock har jag kämpat med min vikt hela mitt liv. Jag kommer så väl ihåg när jag gick i skolan och klasskamrater mätte mina armar osv för att jag var så smal. Jag har mått sjukt dålig. Nu tänker jag mer att jag inte ska kolla på vågen utan bara känna efter hur jag mår. Men även idag om nån säger du måste äta så blir det tvärtom effekt! Jag äter då inget alls. Hoppas det finns något som kan hjälpa dig att må bra och älska dig själv. KRAAM

Tina - Mamma till Felicia <3

& jag trodde jag utvecklade spy-fobi under graviditeten, men när jag läser detta märker jag att jag ju bara är rädd för att spy, har nog inte fobi för det. Hoppas iallafall att det vänder och blir bra snart, det förtjänar du!



sv: finns den i så liten storlek då? tänker 50/56.. hennes huvud är inte så stort än. och dom tomtedräkter jag hittat är alla från storlek 62.. sen har jag köpt andra kläder till henne att ha på julafton, så är egentligen bara ute efter luvan.. fick tips om att det finns en tomteluva för 29:- på åhléns så ska checka in den nästa gång jag är i stan. Men tomtedräkten passade ju utmärkt på Melwin :)

Rebecca - 18 år och mamma till Haylie <3

usch, va jobbigt för dig vännen.. finns!<3

Carro - Mammaliv & Foto

Jag förstår PRECIS hur du känner...

Anonym

Hej Felicia.

Har du tänkt på att kontakta en kostrådgivare?

Matlusten ökar en hel del när man t.ex tränar/gymmar, så du kanske borde börja spendera lite tid i gymmet, eller börja träna av något slag så att du får igång din matlust lite?



Jag skulle kontaktat en utbildad kostrådgivare om jag var du.. :)

amanda

Kände bara att jag var tvungen att skriva att jag förstår dig Felicia, att ha ångest i samband med mat är ju otroligt jobbigt. Ingenting man kan skjuta undan direkt, mat är ju trots allt någonting vi måste äta flera gånger om dagen. Samtidigt som det är en social grej. Detta ökar ju ångesten ytterligare. Att man dessutom inte får i sig mat och går hungrig gör ju bara allting värre. Men mitt tips till dig, som fungerar för mig, är att försöka acceptera hur det är, äta långsamt och ja, vara medveten. Och ifall man drabbas av ångest kan det vara skönt att bara få ur sig det. Beskriva precis för någon precis hur man känner i det ögonblicket. Vilket ger mig mer lugn. Man tänker på vad som kan hända och intalar sig att det egentligen inte är så farligt. Positivt tänkande, även om det känns skit ibland. Till slut känns det mer avdramatiserat och man blir mer medveten och kan kontrollera sina känslor på ett annat sätt.



Lycka till Felicia! sådant här ger med sig, men det tar sin tid. Man måste bara komma underfund med hur man själv fungerar och ska gå till väga.

catarina

mår verkligen så dåligt när jag läser det här.....

Lina

Hade man kunnat, så hade du fått lite fett av mig om du ville :) <3<3<3<3<3

hoppas det blir bättre snart! <3

Anonym

Hej felicia jag bara kände att jag måste säga att du är inte ensam, jag lider själv av emetofobi. Allt är som vanligt tills någon nämner magsjuka eller att de kräkts, paniken och ångesten är fruktansvärd. Själv inbillade jag mig under min värsta,period att om jag inte åt hade jag inget att spy upp, detta resulterade I en kraftig viktnedgång närmare 10 kg på 10 veckor. Med detta vill jag säga att jag vet vad du går igenom och att det finns en väg bort därifrån jag är inte frisk idag men jag är låter inte min fobi styra mitt liv längre!!! Själv har jag inte kräkts sedan denna fruktansvärda resa startade men de fick mig bland annat att hoppa av skolan och de skadade min famiilj mer än vad jag ngnsin kunnat föreställa,mig men som sagt det finns en väg ur de, den,är lång och inte lätt men kan,jag kan du!!!! Kramar

Julia

Jag läste i någon blogg häromdagen om något pulver som innehåller lika mycket kalorier som en normal måltid. Det kanske inte skulle orsaka samma obehag som att äta? Du visste säkert redan om att det fanns men jag tänkte att jag skriver det för säkerhets skull, haha :)



http://victoriatornegren.se/?p=10887

BajsMalin - Mamma

Jag har också emetofobi, jag har gått med det i hela mitt liv men det var inte förrän ett år sedan som jag fick veta att det finns ett ord fö vad jag känner. allt du beskriver - så känner jag också. Med maten kan jag säga att innan jag blev gravid så hade jag också svårt att äta, jag gick ner 24 kg. Nu kan jag dock äta. det du kan försöka tänka på är att inte stressa fram något. Prova äta när du känner för det som du redan gör och kan du inte - så kan du helt enkelt inte, men då har du i alla fall försökt. Det blir bättre, det kommer inte alltid att vara såhär med maten för dig! Tänk så! Det är också viktigt att du tänker positivt, att det blir bättre med tiden (Skitsvårt, jag vet) och när alla andra pushar på att du "måste äta" SOM DU REDAN VET OM, låt det bara rinna av dig, annars blir mat bara än mer en stress för dig.

emma bork

jag har också haft sjuka tankar om det där med magsjukor och när jag var yngre ringde jag min mamma direkt när jag hörde om någon i skolan eller någons lillebror eller moster eller, ja du vet, så kom hon och hämtade mig. hon brukade ta ut mig på promenad så att jag fick andas frisk luft och prata om vad det var jag var rädd för.



jag vet hur det är att vara rädd för det där, det du beskriver verkar verkligen vara fobi och det kan jag inte säga att jag led av men rädslan fanns där. det är hemskt att må illa och det värsta är ju egentligen illamåendet.

jag är idag kvitt ifrån de där tankarna (jag tar fortfarande avstånd från dem som är sjuka eller som pratar om det men det är väl naturligt, ingen tycker ju om att vara magsjuk?) och det enda som jag egentligen kan säga är;

hur farligt är det egentligen att kräkas? det är skitsvårt att acceptera när man har de där tankarna men det är inte så farligt. tänk på vad det är som gör dig så rädd för det. varför? vart sitter rädslan? i illamåendet? i själva spyan? ja vad det nu är kan vara bra att fundera över, att sätta ord på saker hjälper ibland.



men som ovanstående säger, så fort du känner obehag. pusha inte! det hjälper inte. ta det i din takt.

för mig var det illamåendet jag var rädd för för efter en lång tid av illamående så kommer ju själva spyan lite som en befrielse. efteråt mår man ju som en prins!

fast nej, magsjukor är förjävliga. de borde inte få finnas.



HOPPAS verkligen att det blir bättre! du är fantastisk! KRAMAR

olivia

ÅHHHHHHHHH! NÅGON SOM KÄNNER SOM JAAAAAAAAG!

Jag känner igen mig jätte mycket i den ångesten som kommer när någon får magsjuka eller skriver på facebook om något sånt eller det när någon säger att dom har ont i magen. Känner även igen mig när man inte vet vars man ska ta vägen när man mår illa efter att man ätit. Jag låtsas alltid gå på toa eller liknanden. Och det att man i den stunden vill gå ifrån allt och alla. Inbillar mig också ofta att maten jag äter är dålig, så jag vågar inte riktigt njuta av den (hände senast idag).



Är rädd varje gång jag reser (flyg, tåg, buss, båt)

går på en fest eller är på en festival, äter ute på en restaurang eller allmänt hos någon annan än hemma, är i stora folkmassor, äter mat utan att ha tvättat händerna. Förut var jag till och med rädd varje gång jag hörde någon rapa eller hosta, då fick jag panik någon bara pratade om att dom hade spytt eller liknaden.



Den här fobin förstör verkligen för en ibland :/

Linda

vad jag känner igen mig. Fick barn för tre månader sedan. Kan säga att jag känner precis som du, var också glad att jag äntligen gått upp lite under graviditeten men sedan så tappade jag allt igen, nu kan jag knappt äta är rädd att spy, min spy fobi har blivit tusen gånger värre. Men min psykolog sa att saker man redan har kan förvärras efter en förslossning och graviditet pga att man är extra känslig. Jag brukar kolla på någonting när jag äter, och tar lugnande atarax hela dagarna för att få behålla lugnet och inte få så mkt panik av maten osv. Jobbigt :/

Svar: Gud, jag trodde nästan att det var jag som hade skrivit det du nyss skrivit. Helt sjukt vad lika det är.. Visst är det förjävligt? Och det försvinner inte, slutar inte.. Jag knaprar också Atarax(dock hjälper det inget vidare).. Nej fy, usch. Det är ett helvete att leva med.. och folk som ofta skrattar när man säger att man har fobi för att spy? Fyfan.. De skulle bara veta!
Felicia Nilsson